De senaste veckorna i mitt liv har präglats av hård, intensiv och inte särskilt utvecklande träning. Beata har skrittats vid hand och trots kraftig sedering har det varit upp och nedgångar i den träningen. Igår kunde jag sitta upp på henne för första gången på mycket länge och hon skötte sig faktiskt exemplariskt. Ett enda skutt blev det på en annars trött och sömnig häst. 

 

Vidare har My varit på tandläkarbesök och bland annat tagit bort två enorma vargtänder så nu rids hon på hackamore vilket fungerar sådär. Tokpigg häst efter några veckors vila som knappt var styrtam innan och inte blir det lättare på hacket. Hon är jätteduktig naturligtvis och gör sitt bästa alltid men kommunikationen blir lite begränsad här och var. 

 

Vera har känts som en förvirrad ekorre med ryggskott de senaste veckorna och jag har kliat mig i huvudet. Jag har verkligen inte kunnat förstå hur hästen, trots träning, kan bli sämre för varje ridpass. Efter en tid började jag oroa mig för att något på riktigt var fel men härom dagen knäckte jag nöten. Jag tog bort fårskinnspadden under sadeln och fick en ny häst. Det är helt otroligt vad känslig hon är för detaljerna men det avgjorde tydligen alltihop. Det retliga är att jag redan för en månad sedan var inne på att plocka bort padden så varför jag drabbades av permanent glömska och förvirring begriper jag verkligen inte. Hur som helst funkar allt fint igen efter flera veckors tråkjobb och på lördag är det tävling. Tyvärr är vi väl inte så väl förberedda med tanke på omständigheterna men vi åker ändå och samlar lite erfarenhet. 

 

Bettan visades på kvalitetsbedömning i söndags och himmel så duktiga vi var allihop! Hon var en ängel hela dagen och visades med 8-8-8-7-7 samt 8-8 i hoppning med MYCKET goda lovord från domaren. Så vi åkte hem med ett leende på läpparna. 

 

Men nu ska jag jobba!

 

Tjing!