Det är hetsen jag inte tycker om. Jag är inte sån. Alla vill ju synas. Alla vill höras. Alla vill få likes. Alla vill vara snyggast och bäst och smalast och skickligast på sitt arbete, sin hobby och sin idrott. Men alla kan inte vara bäst och jag är alldeles lagom. Jag brukade vara bäst. När jag var yngre var jag det ibland. Bäst på häst. Bäst på proven. Bäst på att räkna. Bäst på att läsa. Bäst på att skriva. Dom kallade mig facit. Det gör ingen längre. Jag har inte tid att anskaffa mig den sortens kunskap. Men jag är bra på rätt många saker. Men inte sådana som man får nobelpris i. Eller ens likes på instagram.

 

För jag är bra på att bry mig. På att känna och lyssna och se. Fast jag är distanserad så det märks inte alltid. Jag är distanserad för att närhet gör så förbannat ont. Jag låter ingen komma nära. Det är som med människor som vägrar att skaffa djur för att slippa avliva dem. Så du får inte ta min hand för att jag är rädd att du sedan ska släppa den. Du får inte höra mina tankar för dom är bara för mig. Men tänker gör jag. Hela tiden och mer än dom flesta. Jag ältar och analyserar mig själv och min omgivning. Det du sa för två månader sedan snurrar ännu i min skalle.

 

Tro inte att jag saknar självinsikt. Jag är så medveten om mina brister att det är konstigt att jag står ut med mig själv. Men precis som alla andra så rår jag inte för dem. Jag är bara människa precis som du och med brister och fel precis som du. Om jag kunnat ändra dem så hade jag gjort det. Det hade jag. Och jag försöker. Men det är svårt som du vet. Som att sluta bita på naglarna. Eller sluta röka. Fy fan vad svårt det är. Men jag försöker. Jag försöker vara god. Jag försöker bidra. Men att engagera sig, att bli en bättre medmänniska är för mig detsamma som att lida själv. Det är en balansgång. Jag vill jämföra det med att stödja djurrättsorganisationer eller arbeta för att hjälpa barn som svälter. Syftet är gott och människan mår bra av att hjälpa men det sliter på själen att se lidande. Jag vill hålla din hand när du plågas men jag måste också överleva själv.

 

Så vad är det jag försöker säga? Jag önskar att jag kunde vara så där fantastisk och vacker och snabb och smart och omtänksam och bullbakare och presentköpare och idrottsman och smartast på jobbet men jag orkar bara inte. Jag vill helst bara sitta här under min korkek och lukta på blommorna, se världen på avstånd och försöka förstå hur den är tänkt att fungera. Men du får gärna sätta dig hos mig och göra mig sällskap. Och är du ledsen ska jag hålla om dig och lyssna på varje ord du har att säga. För jag bryr mig. Av hela mitt hjärta så bryr jag mig!