Att läsa bibeln...

Två gånger i mitt liv har jag blivit ombedd att läsa bibeln. Och två gånger har jag avstått. Man skulle kunna tro att den ena gången var i samband med min konfirmation men eftersom någon sådan inte har ägt rum så är fallet något annat. 


Första gången jag ombads att läsa bibeln var då jag på min skolavslutning i årskurs nio fick en bibel i present av studierektorn. Han tyckte att jag skulle läsa den. Med glimten i ögat överlämnade han personligen den tunga, röda boken i min hand och jag kände sensmoralen krypa utmed väggarna. Behöver jag tillägga att jag som tonåring knappast var någon mönsterelev, trots mitt läshuvud?


Många år senare vid universitetet läste jag en kurs i litteraturhistoria och kursen tog vid i litteraturens rötter. Vi läste grekiska och romerska epos och lyrik och som del i vår kurs ingick även självaste bibeln. Äntligen! tänkte jag, får jag användning för min gamla bibel. Men näe, valda delar blev lästa eftersom jag hade för avsikt att klara kursen men jag kunde inte förmå mig att läsa den i sin helhet. Den är ju lång! Och tung.  


Jag uppskattar att läsa. Det är avkopplande och behagligt och trots att många års studier har trubbat av suget efter ny litteratur så kan jag inte undgå att ändå tycka om böcker. Men bibeln är inget för mig.


Den här veckan har jag påbörjat en ny litteraturkurs vid universitetet. Jag har sett fram emot kursen och jag tror och hoppas fortfarande att litteraturinnehållet kommer att vara givande och efterlämna en mersmak efter nya litteraturformen, nya författare och nya berättarformer. Men just idag, när kursens första bok mals igenom, önskar jag att jag fick läsa bibeln!